I never thought that I'd fall apart the way that I am, tonight
Sitter och tänker lite, (ovanligt!) på kärlek eller vadfan man ska kalla det? Inte fan innebär kärlek att man ska må dåligt och bli behandlad som en dörrmatta?! Sitter och funderar på varför man tillåter någon att behandla en så dåligt, hur fan hänger det ihop? Har ju själv vart där, men varför? Jag har alltid kännt mig självständig och jag vet att jag har skinn på näsan, så jag ställer frågan igen, varför? Hur kan man låta en annan människa trycka ner en så? Är det för att man är upp över öronen eller är det bara för att man borde?, man vill visa att man är bättre?, är det för att man är naiv och tror att allt blir bättre med tiden?
Har ju som sagt själv vart i det träsket och vandrat, nu förstår jag inte hur jag kunde. Jag är ju stark, jag kan säga ifrån, men jag kunde inte då, även om jag bara ville vända på klacken och springa så långt bort som möjligt så gick det inte.. Vet inte varför jag stannade så länge, men jag tror att det kan ha vart för att jag kände mig elak som lämnade, det var ju vi och vi hade ju sagt att det alltid skulle vara så.
Är det skuld som håller en kvar? Då tänker man ju självklart att det är fel, kärlek handlar inte om skuld? Är det kontrollen den andra personen kan ha över en? Kontroll är ju också fel, man ska inte styra en annan människa. Är det för att man vill kunna säga att 'Jag försökte iaf, jag gav honom/henne många chanser'? Det blir ju bara fel det med, man blir inte en bättre människa av det, såvitt jag vet? Dessutom funkar det inte, det är bara en ursäkt för att man inte riktigt vill eller kanske inte kan släppa taget om den andra. Är det kanske för att man skäms? Är kanske inte världskul att säga 'Nej, det funkade inte'? Är det för att man borde vara tillsammans? På filmer brukar ju det mesta lösa sig, är det filmer, tv och musik som ligger bakom en liten del? Eller kan det bara vara så enkelt att man inte vill?
Då kommer jag genast in på nästa fråga, hur kan man vilja stanna kvar i något som bara gör ont? Är man helt inne i sin lilla bubbla? För den existerar inte, det funkar inte att isolera sig från omvärlden och tro att allt blir bra.
Har det en gång gått åt helvette så lär det göra det igen och igen, om man tillåter det. Och om det där med att ge personen en andra chans, visst det är väll snällt, men det brukar visa sig vara fruktlöst och till slut har personen i fråga fått hur många chanser som helst, men bönar och ber efter fler, bränt alla broar men förväntar sig ändå att du ska vara kvar. Ger du lillfingret är det lätt att hela handen försvinner och trots att du inte har mer kvar att ge så kräver den det. Är det kärlek?
Vill också säga att har det en gång tagit slut så har det väll vart så av en anledning..?
Har flera vänner som sitter fast i sina träsk och det gör så jävla ont att bara se på, men vad ska man göra om ingen lyssnar? Säger som jag sagt en miljard gånger förut, tänk på att sätta dig själv i första rummet och se till att DU mår bra, annars funkar ändå ingenting.
Tänkte avrunda lite grann nu, har massor i huvudet som bara vill ut men nu räcker det för idag, ni ska ju orka läsa't också! ;) haha
Klart att det finns människor som älskar och tar hand om varandra på ett bra sätt. :)
Avslutar med:
'Wheter you are sweet or cruel, I'm gonna love you either way.' Bra syn på kärlek, aight?
