I never said I was sane, did I?
En sak som jag brukar tänka rätt mycket på är något jag ska berätta om snart. Igår så var jag ju här på jobbet, lånade Leffes nys stol, den har hjul! :) Hade rätt kul med den, mamma skrattade också, jag var bl.a en bläckfisk och en krabba. :) Sen citerade mamma ur det här inlägget 'Tänk om det här inte ens har hänt? Jag kanske sitter på jobbet hög som en stuga?'. Sen berättade hon att hon och Vesa hade diskuterat det. Mamma sa att hon undrar vad som rör sig i mitt huvut egentligen. Jag behöver inte undra, jag vet. :) Men jag tänkte iaf berätta om en liten tokig sak jag ofta tänker på.
Men först, igår när mamma berättade det där sa hon att Vesa hade sagt, 'Hon kanske inte ens är född.'
DÅ började jag tänka, tänk fall morsan är typ 90 bast och har alzheimers och sitter och tänket på när hon var i den åldern hon är nu, kanske bara drömmer ihop allt? Eller tänk så är det jag som sitter och tänker tillbaka på när jag var ung? Jag kanske inte har någon mamma längre? Det här kanske inte ens har hänt, jag kanske ÖNSKAR att mitt liv hade blivit som det är nu? Är det kanske därför man får dubbelbilder, för att man faktiskt redan har vart med om det en gång?! Jag vet, jag blir rädd för mig själv ibland, men det kan ju knappast bara vara jag som tänker på sånt?! :)
En annan sak jag tänker på nästan dagligen, det är ifall jag har någon skada eller inte.. Jag kanske har Downs? Det tänker jag på väldigt ofta, är det mamma och alla runt omkring mig som bara säger att jag är 'normal'? Ibland tror jag det.
Tänk om alla vi som är 'normala' är de som är verkligt störda? Ja, så brukar det ju iof vara.. Tänk fall det faktiskt är de som tar hand om oss?! Låter väll inte helt otrolig, eller gör det?
Undrar fall de ser oss så som vi ser dem? Det kanske är vi som inte ser kloka ut? Tänk om det är tvärtom? Mig skulle det nog inte göra så mycket eftersom jag inte är riktigt säker på vad jag är ibland.
Nu orkar jag inte mer, tankarna springer runt, runt och jag kan knappt urskilja dem från varandra längre, allt bara smälter ihop.
Hejdå!
Men först, igår när mamma berättade det där sa hon att Vesa hade sagt, 'Hon kanske inte ens är född.'
DÅ började jag tänka, tänk fall morsan är typ 90 bast och har alzheimers och sitter och tänket på när hon var i den åldern hon är nu, kanske bara drömmer ihop allt? Eller tänk så är det jag som sitter och tänker tillbaka på när jag var ung? Jag kanske inte har någon mamma längre? Det här kanske inte ens har hänt, jag kanske ÖNSKAR att mitt liv hade blivit som det är nu? Är det kanske därför man får dubbelbilder, för att man faktiskt redan har vart med om det en gång?! Jag vet, jag blir rädd för mig själv ibland, men det kan ju knappast bara vara jag som tänker på sånt?! :)
En annan sak jag tänker på nästan dagligen, det är ifall jag har någon skada eller inte.. Jag kanske har Downs? Det tänker jag på väldigt ofta, är det mamma och alla runt omkring mig som bara säger att jag är 'normal'? Ibland tror jag det.
Tänk om alla vi som är 'normala' är de som är verkligt störda? Ja, så brukar det ju iof vara.. Tänk fall det faktiskt är de som tar hand om oss?! Låter väll inte helt otrolig, eller gör det?
Undrar fall de ser oss så som vi ser dem? Det kanske är vi som inte ser kloka ut? Tänk om det är tvärtom? Mig skulle det nog inte göra så mycket eftersom jag inte är riktigt säker på vad jag är ibland.
Nu orkar jag inte mer, tankarna springer runt, runt och jag kan knappt urskilja dem från varandra längre, allt bara smälter ihop.
Hejdå!
Kommentarer
Postat av: Anonym
koko
koko
Trackback
